Flashcards, quiz och varför jag slutade välja mellan dem

Om jag visar 'häst' och du ska frambringa 'hestur' ur tomma intet, utan alternativ och utan första bokstaven, är det fritt framplockande. Det är den svåraste sortens hämtning, och därför den som gör minnet mest hållbart. Den är också lite obehaglig. Ett kort som känns precis för svårt gör oftast sitt jobb.

Du kan göra allt det här med papperskort och en skokartong. Leitnersystemet är en härlig bit lågteknologi. Men programvara sköter bokföringen bättre. Anki registrerar hur väl du kunde varje kort och väljer nästa repetitionsdatum. Lätta kort försvinner i veckor eller månader. Kort du hela tiden snubblar på kommer tillbaka inom några dagar. Du lägger din tid på det du håller på att glömma, inte på det du redan kan utantill.

Nyare versioner av Anki kan använda en schemaläggare som heter FSRS, som anpassar en minnesmodell till varje kort och siktar på en retention du själv väljer, till exempel 90 %. Den äldre algoritmen SM-2 finns kvar och fungerar utmärkt. Jag skulle inte lägga en hel kväll på att välja mellan dem.

Min egen isländska kortlek har just nu 2200 kort, och jag kör FSRS med målet satt till 90 %.

De flesta börjar med ett ord på ena sidan och dess betydelse på den andra, och det går bra för de första hundratals orden. Därefter gör luckkort (cloze) mycket mer nytta. Ett luckkort döljer ett ord i en mening, så du ser:

Ég les ___ á kvöldin.

och ska fylla i 'bækur' (eller vad meningen nu kräver). Du lär dig ordet, kasuset det tar och lite av rytmen i en riktig mening, och inget av det lär en fristående översättning ut. Ljud på kortet hjälper också, och det gör även en bild utan text, eftersom den tvingar dig att hoppa över översättningssteget.

Jag bytte till luckkort efter ungefär 300 ord. Om jag fick ge en nybörjare ett enda råd om flashcards skulle det vara att börja göra såna tidigt, eftersom en kortlek med enstaka ord inte kan visa vilket kasus ett substantiv har på sig.

En kortlek bor i telefonen, så fem minuter i en kö eller medan vattnet kokar är ett riktigt studiepass. Det låter trivialt men är det inte. Den som gör tio minuter varje dag slår den som planerar ett perfekt tvåtimmarspass och lyckas genomföra det två gånger i månaden.

Flervalsfrågor är den snällaste formen, eftersom du bara behöver känna igen rätt svar. Det gör dem bra för ett första möte med ett ord, när det bara skulle vara frustrerande att plocka fram det från ingenting.

De har ett andra användningsområde som folk förbiser. Bra felaktiga svar får dig att skilja på liknande saker. Om du väljer mellan 'köttur', 'hundur', 'kýr' och 'hestur' tvingar de felaktiga alternativen dig att lägga märke till vad som faktiskt skiljer dem åt. Svagheten är att det är mycket lättare att känna igen än att minnas. Du kan klara ett flervalsprov på ord som du aldrig skulle kunna säga högt.

Matchningsspel, där du parar ihop ord med översättningar mot klockan, går fort och är lite beroendeframkallande. De bygger snabb association mellan ett ord och dess betydelse, och tidspressen knuffar dig mot automatiskt igenkännande. Jag använder dem som uppvärmning. Att para ihop tio ord på trettio sekunder känns som framsteg, och en del av det är på riktigt, men det är bara igenkänning, så det är värt mindre ju bättre du blir.

Att skriva in eller handskriva ett svar är där quiz blir på allvar. Att producera ett ord bokstav för bokstav blottar varje lucka, från ett saknat accenttecken till en felaktig ändelse. Det är genereringseffekten i arbete: sådant du själv producerar fastnar oftast bättre än sådant du bara läser.

Att skriva hela meningar går ännu längre. Om du kan skriva två eller tre meningar med ett nytt ord kan du använda det. Om du inte kan det känner du bara till det. Det är en större skillnad än det låter.

Att säga svar högt är den övning folk hoppar över mest, och den jag skulle försvara hårdast. Den tränar uttalets muskelminne, den får dig att hämta ord i samtalstempo utan tid att dra ut på det, och över några veckor nöter den ner rädslan för att öppna munnen. Apparnas talövningar är ofullkomliga. Taligenkänningen kan vara kinkig, och att jämföra sig med en inspelning av en modersmålstalare räcker bara en bit. De får dig ändå att göra ljud, vilket slår tyst studerande. En lärare eller språkpartner är bättre, eftersom programvara inte kan säga om du låter naturlig.

Att blanda format har en fördel som inte har med något enskilt format att göra. När du möter ett ord sett, hört, skrivet och sagt får minnet flera vägar in, och det är mer sannolikt att du hittar någon av dem senare. Bjork kallade ansträngning som känns svårare nu men lönar sig senare för en 'önskvärd svårighet' (desirable difficulty), och varierad övning är en sådan. Det håller också passen fräscha.

Flashcards går på autopilot. Efter några hundra repetitioner kan du bli snabbare och snabbare på kortleken utan att bli bättre på språket. De isolerar dessutom ord, vilket på engelska är ett lindrigt problem och på isländska ett allvarligt: ett substantiv du bara kan i grundform dyker upp i ackusativ, dativ eller genitiv med en annan ändelse, och du känner inte igen ditt eget kort. Och ett vagt kort, eller ett med två fakta sammanpackade, besvaras inkonsekvent, vilket schemaläggaren inte kan rätta till. Om du tvekar över vilket svar ett kort vill ha, dela det i två.

Ett av mina var ett lyssningskort: ljudet säger Við töluðum við hvorn annan sí og æ, och baksidan säger 'Vi pratade med varandra hela tiden'. Jag hade lärt mig hvor och annar som uppslagsord, men här står de i ackusativ som hvorn annan, och idiomet sí og æ ('hela tiden') var inklämt på samma kort.

Värre var att det var ett av tolv nästan identiska kort, där vart och ett ändrade en enda ändelse eller flyttade ett ord, alla med samma engelska på baksidan. Jag hade kunnat markera vartenda ett som 'Good' utan att märka vilken ändelse jag hade hört.

Så jag delade det: ett kort för sí og æ, ett för hvor annan / hvor aðra / hvort annað med kasus utskrivet, och en mening som behölls för lyssningsövning. De andra elva är suspenderade.

Quiz smickrar dig på ett annat sätt. Flervalsfrågor och matchning känns lätta, och den lättheten döljer hur mycket du inte har lärt dig. Vissa quizappar är också sämre än ett riktigt spaced repetition-verktyg på långsiktig schemaläggning, så ett ord du svarade rätt på en gång kan tyst blekna bort utan att något tar tillbaka det. Streaks och poäng motiverar, men de kan belöna att man dyker upp snarare än att man lär sig. En streak på 400 dagar byggd av tvåminuterspass är inte samma sak som 400 dagars framsteg, hur nöjd den lilla lågan än ser ut.

Båda kan vara tråkiga, och tråkigt spelar roll. En metod du överger i vecka tre förlorar mot en sämre som du faktiskt tycker om.